Starting up, och Metallica
Borde kanske starta den här bloggen någon gång.
Det är alltså tänkt att jag ska blogga här, medan jag försöker skapa musik, men jag kanske borde skriva om lite annat, eftersom min skapande stagnerat aningen de senaste månaderna.
Hela tanken är att jag ska göra musik, samtidigt som ni som faktiskt läser min blogg ska få ha lite input på slutresultatet.
MEN eftersom jag som sagt inte gjort så mycket på senaste tiden så ska jag börja bloggen med en mindre recensionen av Metallicas konsert som tog plats igår (Måndag 4/5).
Konserten, som egentligen skulle tagit plats den 8/3, men som alla vet så blev konserten inställd, p.g.a. att James blev magsjuk.
Mina förhoppningar var inte skyhöga när vi väl kom fram till Stockholm, eftersom jag behövde lägga ut ännu mer pengar på att ta mig till andra sidan Sverige, en andra gång, för att lyssna på ett band, som jag inte är så insatt i.
Metallica måste ha insett att inte alla skulle vara så glada, så de hade tagit sig friheten att trycka upp t-shirts, som plåster på såren.
Och baksidan.
Efter att ha blivit aningen nedlugnad av faktumet, att Metallica faktiskt kompenserade för de två månaderna vi 14000 i publiken behövt vänta, slog vi oss ned på våra platser.
Scenen, kvällen till ära, var mitt på golvet i Globen och det första jag tänkte när jag fick reda på det var att säga: "Hur fan då?" och jag erkänner att min skepticism höll i sig, tills Metallica började spela.
Det första förbandet vi fick var "The Sword". Har aldrig hör talas om och kommer inte börja lyssna på. jag borde ge dom en chans utanför Globen, men jag vet inte riktigt. det var dåligt mixat och de kändes inte riktigt bekväma på en scen.
Deras musik var i alla fall någon skum blandning av Volbeats sång och mycket tyngre gitarr-riff. Jag skulle nog ha gillat det vanligtvis, men jag tycker inte om band, som inte vet vad de gör på en scen eller framför en publik.
Det andra förbandet var Machine Head och jag var riktigt skeptisk mot dem, tills de började spela. jag hade fått höra mycket dåligt om bandet, men inget av det jag fått höra var något jag märkte av. Visst, de spelade inte riktigt det jag trodde de skulle spela, men de underhöll publiken riktigt bra och fick oss t.o.m. att sjunga med. De var självsäkra och jag måste säga att jag gillade sångarens röst.
Höjdpunkten var dock när sångaren sa att de skulle ändra lite i sin line-up och spela en cover för en gång skull. Han började med att berätta att låten hade influerat dem mycket under deras tidiga dagar och berättade sedan vilken skiva den kom ifrån, Number of the Beast, av Iron Maiden. Det första jag tänkte var att de skulle spela Number of the Beast och jag blev ärligt talat lite besviken. jag hade hoppats på något lite mer originellt. När han sedan sa att det var Hallowed be thy Name de skulle spela, exploderade hallen och jag blev lika glad som alla andra.
De lyckades riktigt bra med den och jag ger dem i alla fall tummen upp för deras uppträdande.
När vi sedan kom till Metallica så var hela publiken på helspänn, vi skulle äntligen få se bandet som vi väntat två månader på att få se och i efterhand så vet jag inte riktigt vad jag ska säga, annat än att det märktes att de fortfarande var i topptrim efter alla dessa år de har spelat. Det ska även noteras att det var första gången jag såg Metallica live.
Några av låtvalen kan diskuteras, men i överlag så var det en fruktasvärt bra konsert och i vissa stunder var den verkligen mäktigare än något annat jag tidigare sett.
I låtlistan fanns bland andra:
De nya låtarna från Death Magnetic lämpade sig väldigt bra för live-spelningar, men det bästa ögonblicket på hela konserten när James avslutade Nothing Else Matters på knä, gungande fram och tillbaka, för att få en lämplig start till Enter Sandman.
Det var i alla fall värt alla slantar jag fått lägga ut på konserten, i och med resor etc.
Jag tror att jag faktiskt ska plocka upp lite Metallicaskivor snart, och göra mig redo för nästa livespelning!
Over and Out!
Det är alltså tänkt att jag ska blogga här, medan jag försöker skapa musik, men jag kanske borde skriva om lite annat, eftersom min skapande stagnerat aningen de senaste månaderna.
Hela tanken är att jag ska göra musik, samtidigt som ni som faktiskt läser min blogg ska få ha lite input på slutresultatet.
MEN eftersom jag som sagt inte gjort så mycket på senaste tiden så ska jag börja bloggen med en mindre recensionen av Metallicas konsert som tog plats igår (Måndag 4/5).
Konserten, som egentligen skulle tagit plats den 8/3, men som alla vet så blev konserten inställd, p.g.a. att James blev magsjuk.
Mina förhoppningar var inte skyhöga när vi väl kom fram till Stockholm, eftersom jag behövde lägga ut ännu mer pengar på att ta mig till andra sidan Sverige, en andra gång, för att lyssna på ett band, som jag inte är så insatt i.
Metallica måste ha insett att inte alla skulle vara så glada, så de hade tagit sig friheten att trycka upp t-shirts, som plåster på såren.
Framsidan på T-shirten.
Och baksidan.
Efter att ha blivit aningen nedlugnad av faktumet, att Metallica faktiskt kompenserade för de två månaderna vi 14000 i publiken behövt vänta, slog vi oss ned på våra platser.
Scenen, kvällen till ära, var mitt på golvet i Globen och det första jag tänkte när jag fick reda på det var att säga: "Hur fan då?" och jag erkänner att min skepticism höll i sig, tills Metallica började spela.
Det första förbandet vi fick var "The Sword". Har aldrig hör talas om och kommer inte börja lyssna på. jag borde ge dom en chans utanför Globen, men jag vet inte riktigt. det var dåligt mixat och de kändes inte riktigt bekväma på en scen.
Deras musik var i alla fall någon skum blandning av Volbeats sång och mycket tyngre gitarr-riff. Jag skulle nog ha gillat det vanligtvis, men jag tycker inte om band, som inte vet vad de gör på en scen eller framför en publik.
Det andra förbandet var Machine Head och jag var riktigt skeptisk mot dem, tills de började spela. jag hade fått höra mycket dåligt om bandet, men inget av det jag fått höra var något jag märkte av. Visst, de spelade inte riktigt det jag trodde de skulle spela, men de underhöll publiken riktigt bra och fick oss t.o.m. att sjunga med. De var självsäkra och jag måste säga att jag gillade sångarens röst.
Höjdpunkten var dock när sångaren sa att de skulle ändra lite i sin line-up och spela en cover för en gång skull. Han började med att berätta att låten hade influerat dem mycket under deras tidiga dagar och berättade sedan vilken skiva den kom ifrån, Number of the Beast, av Iron Maiden. Det första jag tänkte var att de skulle spela Number of the Beast och jag blev ärligt talat lite besviken. jag hade hoppats på något lite mer originellt. När han sedan sa att det var Hallowed be thy Name de skulle spela, exploderade hallen och jag blev lika glad som alla andra.
De lyckades riktigt bra med den och jag ger dem i alla fall tummen upp för deras uppträdande.
När vi sedan kom till Metallica så var hela publiken på helspänn, vi skulle äntligen få se bandet som vi väntat två månader på att få se och i efterhand så vet jag inte riktigt vad jag ska säga, annat än att det märktes att de fortfarande var i topptrim efter alla dessa år de har spelat. Det ska även noteras att det var första gången jag såg Metallica live.
Några av låtvalen kan diskuteras, men i överlag så var det en fruktasvärt bra konsert och i vissa stunder var den verkligen mäktigare än något annat jag tidigare sett.
I låtlistan fanns bland andra:
- Blackened
- One
- Nothing Else Matters
- Enter Sandman
- The Day that Never Comes
- That was just your life
De nya låtarna från Death Magnetic lämpade sig väldigt bra för live-spelningar, men det bästa ögonblicket på hela konserten när James avslutade Nothing Else Matters på knä, gungande fram och tillbaka, för att få en lämplig start till Enter Sandman.
Det var i alla fall värt alla slantar jag fått lägga ut på konserten, i och med resor etc.
Jag tror att jag faktiskt ska plocka upp lite Metallicaskivor snart, och göra mig redo för nästa livespelning!
Over and Out!
Kommentarer
Trackback
