Empty Orchestra

Jag är inte den äldsta i min umgängeskrets, varken i den "gamla" från Karlstad, eller den nya i Göteborg, långt ifrån, men jag känner mig ändå ganska gammal. I alla fall just nu när jag i skrivande stund, när jag har cirka 2 timmar och tjugo minuter kvar av mitt tonåriga liv.

Borde jag känna mig gammal?


Egentligen borde jag väl inte det, men eftersom jag är en så otroligt djup person (sarkasm) så funderar jag inte på hur långt jag har kvar, utan snarare på hur långt jag faktiskt kommit. Jag har träffat fruktansvärt mycket folk under den här tiden, jag har fått vänner för livet och jag har delat upplevelser som jag aldrig tror att jag kommer att glömma.

Ångrar jag något?

Något enstaka snesteg här och var har man väl tagit, men jag ångrar ingenting, varje kliv jag har tagit har tagit mig till den här punkten nu och jag trivs här, en hel drös med vänner, som jag kan skratta med och lära känna ännu bättre under åren som kommer och jag delar lägenhet med min flickvän. Visserligen är det hon som står på lägenheten, men mitt namn står med nere på listan i fönstret nere vid dörren till gången.

Jag undrar om...

...alla känner såhär när dom fyller tjugo, eller om jag är en av dom få som faktiskt stannar upp för att ta en titt i backspegeln. Livet kan ju bli ganska fartfyllt för en när man går från ungdom, till vuxen. Jag har väl alltid varit vuxen till sättet, men bara för att jag dricker mindre alkohol än alla mina andra vänner, så betyder inte det att jag kommit in på systemet, eller klubbar där de har 20-årsgräns.

Jag ska nog dyka tillbaka ett tag.

I alla fall kolla tillbaka på allt som jag gjort, och fundera lite över mitt liv.

Jag kanske är lite cheesy som skriver det här, men jag kände att jag behöver skriva av mig lite. Det är ju trots allt tjugo år av mitt liv som passerat snabbare än jag kunde säga "hej då".

Antar att jag kommer få försöka växa upp de närmsta åren...eller inte.



Only time can tell...
So goodbye for now world, see you on the other side.

Jag är så fruktansvärt trött.

På vad?

På den här förbannade hysterin kring svininfluensan. Alla får panik så fort någon nämner det och råkar man nysa på spårvagnen så märker man att alla försöker sitta så långt som möjligt ifrån dig, för att inte bli smittade, eller att de nu börjat sätta upp lappar på alla toaletter på Chalmers om hur man ska undvika att bli smittad.

Du skojar eller hur?

Nej det gör jag faktiskt inte och jag har lessnat så jävla mycket på att alla ska vara så paranoida över en influensa, som bara är svagare än den "vanliga" influensan. Det enda den gör bättre är att den smittar snabbare och mer effektivt. Det dör säkert fler personer i den "vanliga" influensan än den här skiten.

Hittills är det en person i Sverige som dött av svininfluensan och det är inte ens bekräftat att det enbart var det som tog knäcken på stackaren.
DN: Första svensken död i Svininfluensa

"– Vi vet inte den absoluta dödsorsaken. Vi kan bara säga att svininfluensan kan ha varit en bidragande orsak. Det kan ha funnits andra orsaker också."

Det är väldigt tragiskt, ingen ska behöva dö så, men hela Sverige behöver inte bryta ut i fullständig panik bara för det.

Bara för att en person dör så innebär det inte att apocalypsen är här.

 

Jag har under veckan som gått sett två av dom, enligt mig, bästa filmerna som någonsin gjorts. District 9 och Gran Torino. Jag kände att jag behövde skriva av mig, så ni får helt enkelt lida er igenom mitt inlägg C:

 

District 9

Jag ska börja med att säga att jag egentligen inte hade så höga förhoppningar när gick med på att se filmen på bio. Filmen ligger i skrivande stund på 44:e plats, på imdb.com, men filmer kan vara dåliga, samtidigt som den ligger högt på den listan.

 

Ja, jag tittar på dig Gudfadern 1 & 2.

Det första som slog mig var hur otroligt välproducerad HELA filmen var, inte bara bitar av den och den här filmen ska vara en lågbudgetfilm? Perfekt. Nu kommer alla filmskapare över hela världen få prestationsångest så fort dom ser den här filmen. Inte nog med att jag kände att det var en av dom mest värda 95 kronorna jag någonsin spenderat, den lyckades få mig att tro på att filmskapare fortfarande kan göra bra sci-fi-film, utan att tyngdpunkten i filmen på specialeffekter.

 

*host* Transformers *host*

I början av filmen får man lära känna filmens huvudkaraktär, Wikus van de Merwe, som jobbar på företaget Multi National United, eller MNU. Wikus är något av en toffel för alla runt honom, det är i alla fall ur den vinkeln dom presenterar honom och jag kan ärligt säga att Wikus karaktärsutveckling under filmen kan vara något av det bäst skrivna filmväg, som jag någonsin sett.

 

MNU har fått i uppdrag att flytta de 1,8 miljoner rymdvarelser som blivit strandade i Johannesburg, från District 9 (oväntat va?), till det nybyggda District 10. Wikus blir befodrad till ledare för den här operationen, antagligen dels för att han är gift med den högste chefens dotter. Hans uppdrag blir alltså att med beväpnad eskort få rymdvarelserna att skriva på en vräkningsorder, så att de kan kasta ut dem ur District 9, och gissa vad? Något går fel.

 

Vad?

Det tänker jag faktiskt inte säga, för det ändrar filmen helt och så fort det händer, så känns det som att filmen blir en helt annan, men bara på ett bra sätt. Det jag kan säga är att filmen startar som en dokumentär och eskalerar bara efter det.

 

Den växlar aldrig ner, inte ens i skarpa kurvor.

Kort sagt, filmen är helt klart värd att ses, även om du inte är en sc-fi-fanatiker, på grund av den förvånansvärt djupa storyn och det otroligt bra skrivna manuset, för om du inte ser den här filmen någon gång, kanske inte på bio, eller tycker illa om den, så har du ingen själ.

 

Byte av ämne!

Gran Torino

Den här filmen hade jag knappt hört något om, men jag ville ändå se den, eftersom den har fått ganska bra kritik och allt var verkligen berättigat. Innan jag sett filmen så trodde jag att Clint Eastwoods karaktär åkte runt i sin Gran Torino och spöade gängmedlemmar.

 

OK, kanske inte, men ändå...

Filmen startar med en begravning, där Walt Kowalski, precis har förlorat sin fru. Walt bor numera ensam i sitt hus, med en enda individ som sällskap och det är hans trogna gamla hund. Han har varken bra kontakt med sina söner eller grannarna.

 

En natt vaknar Walt av att någon har brutit sig in i hans garage och försöker stjäla han Gran Torino.

 

Enter Thao.

Thao är vietnames och bor med sin mor, sin syster och sin far/mormor, komiskt nog granne med Walt. Detta bäddar för konflikter, eftersom Walt är sur som ett grönt äpple att Thao försökt sno hans pärla. Han får senare reda på att Thao har blivit mer eller mindre tvingad av sin kusin, som tillsammans med 4 andra asiater har bildat ett gäng, som mer eller mindre åker runt i sin bil och irriterar Thao.

 

Skräckinjagande, inte sant?

Dom blir värre, tro mig, men mer tänker jag inte säga just nu.

 

Filmen handlar helt enkelt om hur en gammal man blir mentor till en ung man och dom lär sig båda nyttiga läxor om livet och hur det egentligen ska levas. Mer vill jag inte skriva om filmen, för jag vill inte hypa den så mycket att ni inte förstår hur bra den faktiskt är när ni ser den. Fruktansvärt bra film och har du inte sett den, så borde du se den. Den har otroligt välbalanserat manus, filmen kändes som 1 timme, inte 2, den har väldigt bra spelade karaktärer och den får en att tänka lite, vad innebär egentligen liv och död?

Om du nu skulle, mot all förmodan, vägra se filmen, så har du officiellt förlorat ditt tillstånd att se på bra filmer. Du får helt enkelt hålla dig till, jag vet inte, Transformers och Gudfadern?

 

P.S. Hela den här hösten kommer att ruinera mig, inte nog med att jag ska på Lillasyster på Liseberg den 25:e, jag måste se diverse filmer som kommer på bio, som t.ex. 9, som har premiär den nionde september 2009.

 

Fattade ni? D.S.

Jag har haft en ofattbart bra dag idag, för en gångs skull. :)
Jag och Linn gick på stan idag och jag köpte mig ett par nya Skullcandy Lowriders. Perfekt till iPoden.

När jag senare under dagen kom hem så kollade jag min mail.
"Har jag fått mail från AEG Live..huh?"

Det visar sig då att jag vunnit två biljetter till Sonisphere i Hultsfred. jag har nu alltså hämtat ut biljetterna och börjat smida planer för hur vi nu ska ta oss till Hultsfred, för att gå på festivalen.

Update på historien kommer.

P.S. För er som inte fattade rubriken så är det en av titlarna på Metallicas nya platta ;) D.S.

Här kommer det! Mitt enorma inlägg om hur det var att vara funktionär på Arvikafestivalen 2009!

Hur det var att vara funk (eller Hur man gör en höna av en fjäder).

Jag hade mycket skeptisicm när jag tackade ja till att vara med i städgruppen på festivalen.
Hur mycket skulle jag egentligen få göra? Vad skulle jag få göra? Kommer jag hinna se alla band jag vill se?
Svaren på frågorna är: Inte mycket, Städa brandgator, stora gången och byta papper på bajamajor., inte nödvändigtvis alla på samma gång.

Arbetet
Alla gruppen fick ett område som de skulle jobba med ett pass. Det vår grupp hade som uppgift att göra var alltså att hålla rent på stora gången som går i mitten av stora campingen, och ev. brandgator på det området vi hade just då. jag trodde att vi skulle få slite arslet av oss eftersom jag vet hur det har sett ut på Arvikafestivalen andra år när jag varit där, men eftersom vi bara skulle göra det som står ovan, så blev allt mycket lättare. Det är hur soft som helst att vara städfunk på festivalen, om man har rätt ledare.

Vi jobbade från 08.30 - 11.00, hade lunch i en timme, sen jobbade vi antingen 12.00-16.00 eller 17.30-22.00, beroende på vad som var schemalagt.

Anders och Gösta
För er som inte vet vilka de är så ska jag berätta det. De heter alltså Anders Mårtensson och Alexander Gösta, kallas Gösta, för att...inte helt säker där faktiskt, men det passar ganska bra, för de här två nissarna är ett lika bra radarpar som Anders och Måns.

De hade lagt upp ett alldeles ypperligt schema som vi skulle gå efter och de hade faktiskt lagt ner sig ordentligt för att vi skulle få det så bra som möjligt. Så våra ledare får två tummar upp. Det ska också tilläggas att de t.o.m. hade skrivit en låt till vår Städpatrull.

Personerna i Städpatrullen.
Jag hade riktigt kul med alla personerna som var med i Städpatrullen. Mestadels umgicks jag med en kille som heter Tommy Janram, som var i samma grupp som jag i SP. Det blev så helt enkelt, eftersom vi skulle se samma band och hade liknande intressen.

Skulle jag vara tvungen att välja några andra än Tommy att umgås med, så mskulle jag välja de goa glada göteborgarna som var med i SP, Julian, Emilia och Mattias (tvåmeter). De var trevliga, var kul att prata med och jag kan bara säga sopsäckspansar. http://Roobmeister.bilddagboken.se/p/show.html?id=389161249&directlink=1

15 tummar upp för vår städpatrull.

Maten
Åh...herre...GUD vad dåligt det var, det går liksom inte att fatta hur de trodde att vi skulle orka jobba så mycket på den maten. Vi skulle få tre mål mat om dagen, det fick vi, men de tre eller fyra första dagarna bestod frukosten av EN fralla, en väldigt torr fralla, med två ostskivor och två gurkskivor. Försök bli mätt på det ni!.

Lunchen och middagen var väl acceptabel, men de fyra sista dagarna fick vi mat som inte var lagad, utan bara var mikro-värmd och tre av de dagarna fick vi i princip samma mat, både till lunch och middag. Nu snackar vi alltså att vi fick äta VÄLDIGT salt Pasta Carbonara tre dagar i rad, eftersom matgruppen hade missat något rejält.

Maten får iaf 1½ tumme ner från mig.

Sammanfattning
Kort sagt. Det var hur kul som helst att var funktionär på festivalen. Många av mina vänner frågade varför jag skulle åka dit för att jobba, när man kunde åka dit och dricka, men jag dricker för det första inte så mycket alkohol och jag ville lära känna folk, inte bara stöta ihop med folk som man aldrig mer kommer att prata med.

För er som är skeptiska: GÖR DET! Våga ta klivet in i funkvärlden. jag lovar att ni kommer ha roligare som funktionär än som besökare.

Nu kommer vi till det som alla längtat efter!

Festivalen

I år tyckte jag att festivalen hade en väldigt intressant line-up, med artister som Fever Ray och Lillasyster. Något för alla helt enkelt. Jag kommer dock bara ta upp mina upplevelser.

Festivalområdet
Jag var inte på Arvikafestivalen förra året, så det var först i år jag fick se omtrukturerníngen de gjort på festivalområdet. De har flyttat Apollo till entrén, så att Vintergatan får mer plats på grusplanen. Jag vet folk som gnällt på det, och jag kan bara säga att det är så fruktansvärt mycket bättre såhär. nu får fler folk plats vid Vintergatan och Apollo har gjorts större, tror jag i alla fall. Det kändes verkligen som det.

Sen hade de dragit om lite mer på området, så att man var tvungen att gå runt en hel byggnad för att komma till festivalområdets torg, men det var bara ett litet irritationsmoment, så jag klagar inte så mycket på det.

Två tummar upp för festivalområdet.

Banden
Jag ska börja med att lista alla artister som jag hann se, för att motbevisa er som tror att man inte hinner se några band som funktionär.

Torsdag

• The Sounds
• Opeth
• The Mars Volta
• Röyksopp
• Nine Inch Nails

Fredag

• Lillasyster
• Depeche Mode
• Fever Ray/I Are Droid (Förklarar längre ner.

Lördag

• Anna Ternheim
• Mustasch
• Fleet Foxes
• Korn

Det var alltså allt jag såg, eller rättare sagt kollade minst lite på. som funktionär så har man alla möjligheter i världen att se många artister. Anledningen till att jag såg så få på fredagen är för att det inte var några andra som intresserade mig, inte att jag inte hade tid.

The Sounds (Vintergatan)
Förvånansvärt bra faktiskt, de röjde lagom mycket på scenen och det var ett bra band att börja med för min del. Inte för mycket inte för lite.

Opeth (Apollo)
Fruktansvärt bra tekniskt och det märks att de är ett band som kan spela det mesta av deras musik, även live. Problemet jag hade med dem är att de var SKITTRÅKIGA på scenen. De gjorde bara sin grejj, inte mer, inte mindre. Blev väldigt tråkigt efter två låtar.'

The Mars Volta (Vintergatan)
Jag och Tommy gick tidigare från Opeth så att vi skulle få bra platser till The Mars Volta, vi hamnade längt fram och WOW. Raka motsatsen till Opeth på scen. De spelar ALL sin musik hur bra som helst, men de röjjer skitmycket, så man vill bara som publik bara ryckas med i rytmen till alla låtarna och röjja loooss med dem.

Röyksopp (Apollo)
Såg inte så mycket av dem, hamnade utanför Apollo och jag kan tänka mig att de var hur bra som helst, om man stod långt fram, men deras konsert var ganska tråkig 100 meter från scenen.

Nine Inch Nails (Vintergatan)
WOW, det är allt jag kan säga. De kunde sin skit, drog igång publiken och röjde loss rejält. Jag stod inte längst fram, för jag fick problem med min fot på onsdagen, men t.o.m. 100 meter från scenen så lyckades de få mig att ryckas med.

Lillasyster (Andromeda)
Bästa bandet på hela festivalen, utan tvekan. De har verkligen slipat på sina livespelningar, och publikkontakten är så perfekt den kan vara. Martin Westerstrand (sångaren) hoppade ut i publiken under sista låten, Berätta det för Lina, och röjde med oss. Efter konserten stannade han kvar och hälsade på alla.

Depeche Mode (Vintergatan)
De gjorde det de skulle göra det och jag blev förvånad över hur bra de gjorde det. De lyckades underhålla t.o.m. mig som inte ens är ett riktigt fan. Största bandet på festivalen och ja, de får två tummar upp av mig.

Fever Ray (Apollo)
Jag ville verkligen se Fever Ray, VERKLIGEN, men efter en låt gick jag. Jag gick dit för att alla hade sagt att de var så unika och så bra, men allt jag hörde var ett urvattnat The Knife. Jag älskar The Knife, men jag gick dit för att lyssna på Fever Ray, inte The Knife 0.5.

I Are Droid (Andromeda)
Mycket positiv till IAD. De underhöll, pratade med publiken och spelade sitt material klockrent. De spelade samtidigt som Fever Ray, så jag gick till IAD istället när jag tröttnade på Fever Ray.

Anna Ternheim (Vintergatan)
Öppnade med Shoreline, såg inte så mycket av henne, men det lilla jag såg var väldigt bra.

Mustasch (Vintergatan)
Jag gick bara för att se Down in Black live (igen), har sett dom förut och efter Putte i Parken förra året så tröttnade jag på dem. Spelade väl sitt material bra antar jag, lyssnade i princip bara när dom spela de DiB.

Fleet Foxes (Apollo)
Hamnade ganska långt bak på den är spelningen, men det gjorde inte så mycket, för deras musik var så fruktansvärt mysig så man behövde inte att stå längst fram för att njuta av den :3

KoRn
Jag trodde ärligt talat att de itne skulle vara så bra live, i och med att de flesta metalsångarna jag vet är ganska dåliga live, men WOW. Sångaren kunde verkligen låta som han ska låta, de röjde, vi röjde och vid en punkt så kom sångaren ut med en säckpipa och drog ett säckpipesolot. Två tummar upp till KoRn.

Aftermath
Det tog mig ett tag att skriva det här inlägget, men för min del gjorde det inte så mycket. Det fanns så mycket att ta in som jag behövde få grepp om och det tar inte någon enstaka dag för mig att sortera ut allt och veta exakt vad jag tyckte. Jag hade i alla fall skitkul och jag hoppas att ni gillade mitt enorma inlägg! :3

Jag hoppas jag ändrat någons tankar om att vara funk på festivalen. Frågar ni mig så tycker jag absolut att nin ska vara det, men alla kan inte älska i skogen utan alkohol ;)

P.S. Kommentera gärna! och jag reserverar mig för eventuella skrivfel.
D.S.

Jag springer i skrivande stund mellan datorn och min stora väska, som ska packas full av kläder, kuddar och annat som kan tänkas behövas för 10 dagar hemifrån.

För er som inte vet så ska jag vara funkis på Arvikafestivalen i år. Jag ska vara med i den glamorösa städgruppen som ska städa stora campingen, men jag sörjer inte. Jag tror att jag kan lyckas ha väldigt kul ändå. :) För vi funkisar får ju trots allt mat tre gånger om dagen och det gör nog jävligt mycket :D

Jag kommer under festivalen ha med mig en digitalkamera och försöka dokumentera det mesta som händer under festivalen.

Så se fram emot ett enormt inlägg som antagligen kommer att skrivas, antingen den 8:e Juli, eller den 9:e.

Ha det gött!

Jag hade en  ganska jobbig natt inatt.

Jag vaknade runt 4 och blödde så mycket näsblod att jag var tvungen att väcka Linn och be henne att hämta papper, hade jag rört mig något så hade det varit blod överallt.

Efter en sån natt så är inte det första man väntar sig att se på nyheterna att självaste Kungen av pop dött. Man kan ju lugnt säga att jag blev måttligt överraskad.

Jag har i ungefär sex timmar gått och tänkt lite angående MIchael, och jag är faktiskt inte så förvånad att den mannen dog av ett hjärtstillestånd, så uppmärksammad han har varit under hela sitt liv, speciellt under den senare delen av sitt liv. Jag var en av dem som faktiskt var ganska likgiltig när han blev anklagad för att vara en pedofil, brydde mig inte så mycket då och jag gör faktiskt fortfarande det. Han har gjort några av dom bästa poplåtarna som någonsin kunde ha gjorts och det är allt som betyder något för mig. Om jag skulle bry mig om allas privatliv, när det gäller artister jag lyssnar på, så skulle jag inte lyssna på många av artisterna som jag lyssnar på idag.

Jag har läst runt lite på internet och många kallar världen hycklare, för att dom faktiskt hyllar en mans prestationer, efter att han dött (Heath Ledger någon?). Jag är faktiskt en av dom som alltid hyllat hans musik så jag är stolt icke-hycklare. Detsamma gäller Heath Ledger. Jag har lyssnat en hel del på Michael Jackson under min uppväxt och gör fortfarande det. Skulle fortfarande ha gjort det även om han var vid liv. Jag tycker väldigt synd om dom som faktiskt skulle på hans turné som var planerad. Det hade varit kul att se Kungen av pop få in nog med pengar för att börja leva som en vanlig människa igen. Det är synd att världen ska förstöra kändisar såhär, för det är inte första gången dom stressar kändisar till att göra något dom egentligen vill.

Jag vet att jag kommer att lyssna en hel del på Michael Jackson dom närmsta dagarna och jag kommer nog alltid komma ihåg honom för det bra han faktiskt gjort i sitt liv och inte de spekulationerna som man haft under hela hans livstid.

På ett sätt så tror jag att det är väldigt skönt för honom att slippa all den skiten han fick från alla håll och kanter hela tiden.

Jag kommer alltid att komma ihåg honom och det hoppas jag att alla ni där ute också gör.

Vila i frid Michael.

Borde kanske starta den här bloggen någon gång.

Det är alltså tänkt att jag ska blogga här, medan jag försöker skapa musik, men jag kanske borde skriva om lite annat, eftersom min skapande stagnerat aningen de senaste månaderna.

Hela tanken är att jag ska göra musik, samtidigt som ni som faktiskt läser min blogg ska få ha lite input på slutresultatet.

MEN eftersom jag som sagt inte gjort så mycket på senaste tiden så ska jag börja bloggen med en mindre recensionen av Metallicas konsert som tog plats igår (Måndag 4/5).
Konserten, som egentligen skulle tagit plats den 8/3, men som alla vet så blev konserten inställd, p.g.a. att James blev magsjuk.

Mina förhoppningar var inte skyhöga när vi väl kom fram till Stockholm, eftersom jag behövde lägga ut ännu mer pengar på att ta mig till andra sidan Sverige, en andra gång, för att lyssna på ett band, som jag inte är så insatt i.
Metallica måste ha insett att inte alla skulle vara så glada, så de hade tagit sig friheten att trycka upp t-shirts, som plåster på såren.